SÄGNEN OM KALVSKINNBREVET I GRANINGE .
Artikel införd i Nya Norrland i januari 1954.
Författaren okänd.
Avskriven av Göta Pierre i januari 1954.
I omedelbar närhet till Graningebruk finns en f.d. slåtteräng belägen, som i dagligt bland ortsbefolkningen gått under benämningen "Kalvskinnbrevet". Det namnet gömmer enligt traditionen på en på sin tid uppseendeväckende familjehistoria.
Riksrådet friherre Lars Fleming blev år 1691, efter en flerårig återvinningsprocess om ett fädernearv, ägare till Graningebruk, sedan hans motpart i processen, generalguvernören Carl Larsson Sparre blivit den förlorande parten och därmed ekonomiskt ruinerad.
Fleming tillhörde, liksom brukets förre ägare Sparre, en av sin tids mest framstående släkter i vårt land. Lars Fleming var ägare till bruket till sin död 1699, då den övergick i hans sons, Magnus Flemings, ägo. Denne senare levde till år 1718, då Graningebruk köptes av Johan Clason från Stockholm.
En av brukspatronerna Fleming säges ha haft en dotter, "enligt en uppgift från bygden, vid namn Brita, som gifte sig till vänster". Hon ingick nämnligen äktenskap med en brukssmed vid namn Ström.
Detta att gifta sig i ett lägre stånd ansågs på den tiden som en äktenskapsskandal för familjen Fleming och väckte i hennes hem på bruket en sådan motvilja och avsky, att pappan Fleming förklarade henne arvlös. Hon valde emellertid Ström istället för hemgifter och blev smedsfru i Graninge.
Men när brukspatron Fleming lade ned sin vandringsstav och boet skulle skiftas, fanna man ett testamente till den tidigare såsom arvlös förklarade dottern, enligt vilket hon och hennes man av Fleming erhållit ett några tunnland stort jordområde invid bruket.
Enligt sägnen skulle testamentet vara skrivet på ettt berett kalvskinn. Därav kom det sig, att denna till familjen Ström donerade jordlotten i Graninge kallades vid namnet "Kalvskinnsbrevet.
Huruvida testamentet ifråga skrivits på ett kalvskinn, vilket skrivmaterial tillhör medletiden, äger någon verklighet eller om det tillhör endast folkfantasin lämna vi åsido. Möjligen kan ju Fleming ha varit en originell man och av sådan anledning tillgripit detta redan då antikverande material. Papper fanns det gott om vid 1700-talets början. Men till kalvskinnsbrevet och familjen Ström på Graningebruk är ytterligare en sägen förknippad.
Smeden Ström, som sålunda genom Brita Flemings mesallians, blivit måg till själva brukspatronen, ädlingen Fleming, tog sig ett nytt namn, vilket var en sammansättning av hans och hustruns namn. Ström tog sig namnet Flemström. Mesalliansen vid Graningebruk för bortåt två och ett halvt århundrade sedan skall ha givit upphovet till släktnamnet Flemström och att denne Ström är stamfadern för den släkten som nu i våra bygder bära detta släktnamn. Men även detta hör till sägnens värld, så länge ingen släkttavla finns för detta familjenamn.
Beträffande kalvskinnbrevet, donationsjorden vid Graningebruk, så har det - om det någonsin ägts och brukats av den förste Flemström i Graninge - under tidernas lopp återknutits till den övriga bruksegendomen.Även om själva testamentet, kalvskinnbrevet, spinner man på en sägen. Kalvskinnbrevet innehades av släkten Flemström från generation till generation tills någon gång under brukspatron Gavelius dagar för snart etthundra år sedan. Då skulle brevet en gång ha utplånats av den dåvarande innehavaren Flemström och från den dagen har det varit försvunnet utan att kunna tillrättaskaffas och därmed skulle även markområdet Kalvskinnbrevet ha gått ur släkten Flemströms hand.Om inte kalvskinnbrevet bara är en sägen utan en gång haft historiskt underlag täljer det tvivelsutan ett intressant kapitel ur Graningebruks befolknings till alla delar intressanta historia och återspeglar en närbild ur bruksbefolkningens liv under svunna sekler i vårt liv.