DE FÖRSTA NYBYGGARNA I YTTERLÄNNES.
Om de första finnarna i Ytterlännes finns i en uppsats i Nord-Sverige av 14/5 1927 följande uppgifter, återgiven av Hasselberg i Graningesläkter S-1500-1.
Hösten 1573 utvandrade från Savolake i Finland bl.a. fyra unga bröder. De anlände sjöledes till Härnösand och landsteg på Körsnäsudden vid tiden för korsmässomarknaden, som började 14 september. Där träffade dom den rike storbonden Måns Jonsson på Näs vid Lännesfjärden, som erbjöd dem arbete vid det pågående kronosågbygget vid Blästaån, nuvarande Bollstabruk.
De tre äldsta bröderna, som hette Anders, Påvel och Henrik, stannade vid sågbygget tills sågen blev färdig och stannade sedan i drängtjänst i Näs by till försommaren 1585.
Den yngste brodern, Måns, kom i tjänst hos kyrkoherden herr Peder Olstaui, som först bodde i Nordanåker men år 1580 fick tillstånd att flytta moderförsamlingen från Ytterlännes till Torsåker. Där stannade Måns till våren 1585 och åtnjöt sin husbondes fulla förtroende.
Söder om de gamla kulturbygderna utmed Ångermanälven och Faxälven i Ytterlännes, Sollefteå och Långsele fanns ett stort område som intill mittan av 1500-talet var en enda skogs- och ödesmark. Denna ödemark kallades i Ytterlännes för Västanfjäll. Där skall emellertid några nomadlappar ha vistats med sina renhjordar året om på 1500-talet. Men där var gott om varg och björn.
Till denna obygd begav sig de fyra bröderna från Savolake en junimorgon 1585, strax efter Östhammarsmarknaden i Ytterlännes. Där i Västanfjäll hade redan förut några av deras landsmän börjat röja, svedja och bryta bygd.
Den första plats bröderna nådde, som befanns möjlig för en nybyggaranläggning, var en ganska stenfri mot söder lutande mo i närheten av en å. Där beslöts att Påvel skulle stanna, och där slog man läger för natten under en yvig gran vid ett stenblock.
På morgonen följande dag, följdes man åt upp på ett berg i närheten för att ta en överblick över trakten. Berget blev kallat Pålsberget och därifrån vände Pål tillbaka till den plats han bestämt för sitt nybygge. Denna plats kallades Länsitorpa. (Länsi=väster; torpa=gård eller hemman). Platsen låg 2 mil väster om Ytterlännesbygden och heter nu Västertorp.
Henrik började odla vid en liten tjärn nordost om Pålsberget ej långt från Länsitorpa vilken odling fick namnet Paska lampi hutta eller på svenska Lortträsksvedjan, men som platsen dels var frostlänt och svårodlad, dels låg för nära broderns ställe, flyttade Henrik efter tre år till en sandmo vid nordvästra änden av Abborrsjön där han anlade Abborrsjöns nybygge, nu kallad Abborrsjön under Ytterlännes.
Anders finne (se utredningen om Graninge första innevånare), den äldste av bröderna, fortsatte vandringen tills han nådde Graningesjön och slog sig ner i Gräningen därstädes.
Den yngste, Måns, slog sig ner vid Knäsjötjärnen, ett stycke sydväst om Knäsjön, vilket område förr hört under Ytterlännes men nu hör till Sollefteå. Om denne Måns, som i sägnen kallas en jätte, berättas åtskilliga sägner, bl.a. följande:
Anders Finne från Gräningen kom en gång på en jakt upp på Knäsjöberget och fick se rök stiga upp från en människoboning nere vid tjärnen. När han kom dit fann han sin broder Måns som hade familj, bohag och ymnigt med gudslån. Så röjde bröderna väg mellan sina hem Knäsjön och Graninge. Måns skulle ha blivit gift strax efter sin ankomst till Knäsjön med en Märit (Pålsdotter?) från Näs i Ytterlännes tillsammans med vilken han tjänat i prästgården i Nordanåker. Vigseln skall ha skett i Knäsjön en söndag mellan midsommar och "slåttanna" 1587 och förrättats av deras förre husbonde, den gamle kyrkoherden Peder Olstaui. Sedan denna tid har en holme i Knäsjötjärnen namnet Knäsjö kyrka. På Knäsjönäset skall vid denna tid ett lappsamhälle varit beläget. (Märk i Graninge namnen Lappberget och Kåtatjärn.)
Pål finne i Västertorp var stridslysten och trollkunnig, låg bl.a. i strid med Västansjöfinnen, vilka stämde björn på varandra. Vid den s.k. Matbackshöjden, ej långt från Västertorp, hade en lappfamilj Sacke (Sakris?) sin bostad. Lapp-Sackes renar förstörde några starrhässjor för Pål, och till hämnd dödade denne några av Sackes renar. En tid därefter träffades de i skogen, när Pål var på jakt, tvist började och slutade med att Pål dödade Sacke. Sackes anhöriga sökte honom länge och ihärdigt, men förgäves, och Pål undgick efterräkningar. Först efter några år återfanns av en tillfällighet Sackes skelett. Platsen erhöll det finska namnet "Lauranko möke", "Benrangelsbacken". (Platsen belägen ungefär en kilometer väster om Björnedbackarna i Torsåkers fjällskog i en dalgång mellan två berg.)
Följande byar i Ytterlännes uppges vara nyupptagna av finnar:
Abborrsjön, Filitjärn, Härsjön, Lamyra, Majaån, Västansjö och Västertorp.
Följande ödesbyar blev återupptagna av finnar:
Forsed, Högsta och Mo.
Utom de fyra bröderna nämnes följande finnar i Ytterlännes i ovannämnda uppsats:
Kristian Göransson i Forsed, som år 1655 blev instämd till tingen av kaplanen Johan Hellenius i Sollefteå för trolldom. Under häxprocesserna nämnes finnen Nils Andersson i Forsed o.h.h. Barbro samt en gammal finska, gam-Margareta därstädes. De båda kvinnorna blev antagligen halshuggna och brändes på Bålberget 28 mars 1673 då nio kvinnor avlivades som häxor, eller den 1 juni samma år, då 62 kvinnor därstädes halshöggs och brändes.
Mats Finne nämns 1621, dömd för slagsmål till böter.
Christian Pedhersson, finne i Forsed, nämns 1650, dömd för slagsmål till böter.
Olof Andersson Grå, son till Peder finne, dömd 1656 för otukt med faderns legopiga (Gulugle?) till böter.
Sigfrid och Pedher Hindriksson i Västertorp, dömda 1649 för hysande av lösfinnar till böter.
Enligt utslag 1653 skulle endast deras fader få åbo och bruka Västertorp, som var endast sex seland. Han hetter Hindrik Mattsson och var gammal. Pedher fick dock stanna mot förhöjd skatt.
"Svarte Lasse" blev 1656 vid laga vite ålagd att begiva sig från Pedher Pålsson i Västansjö.
Olov Andersson i Västansjö, nämnd antagligen omkring 1650.
Malin Danielsdotter i Viksjö, samma tid.
Lars finnes i Västertorp gård nedbrann 1630.
Måns Olovssons i Knäsjön gård nedbrann 1643.